37:19 Istf. k’. ok .IX. mᷓ. har tidigare stått ſakſøkæ (C-S). Tydligen genom dittografiskt inflytande från det på föregående rad rakt ovanför stående ſakſøki.
37:17-38:2 Om flock 4 yttrar Beckman (ANF XXVIII s. 72), att de däri ingående stadgandena alldeles säkert äro relativt nya. ’På hednalagens tid, då självhämnd var plikt och den starkare hade rätt, då låg ju självtäkten (nam) nära, då var det naturligt nog, att den, som berövats sitt, tog sig själv rätt. Kristen och human uppfattning måste häri göra en ändring.’ — Det är utan vidare klart, att detta blott är ett ogrundat påstående, som blir ännu besynnerligare, då Beckman själv nämner, att samma ändring, som han för Vg I:s vidkommande vill datera så sent som mitten av 1200-talet, i Östergötland vidtogs redan av Knut Eriksson (1173—1196)! Men Beckman gör sig skyldig till mycket egendomliga fel. Det finnes absolut intet skäl för påståendet att självhämnd var plikt på hednalagens tid: denna lag påbjöd icke tvekampen, (vilken väl Beckman åsyftar) utan denna var blott ett av lagen reglerat förfarande. Att den skulle betraktats som ett medel att rättvist fälla utslaget var ej fallet; se härom utförligare nedan not till 38:4—24. Det kan ännu tilläggas, att varken Beckman eller någon annan med säkerhet kan påstå, att icke hednalagen skulle känt ett rättsligt förfarande också för de fall, där tvekamp kunde förekomma. Fragm. visar ju tydligt, att bötesstraffet på Eskils tid var flitigt använt; jfr nedan not till 39:4:11. Vidare synes Beckman, egendomligt nog, anse, att självtäkt och nam voro identiska, medan ju tvärtom med nam betecknades den visserligen ofta självtagna pant som målsäganden tog för att försäkra sig om de böter, som honom genom rättsligt förfarande tilldömts. Naturligtvis har självtäkt likasom övriga förfaranden med egenhandsrätt en gång förekommit, men skall man förklara alla de fall, där rättsligt förfarande trätt i stället för dem, såsom ’nya’, så blir det sannerligen icke kvar mycket, som vore ’gammalt’.
38:5 Istf. kallæþe har tidigare stått ſkallæþe (C-S); anledning till felskrivningen är felaktig utläsning av förlagans k såsom ligaturen ƙ, jfr noterna till 45:2 och Sjöros SNF VI.4, s. 39 ff.
38:5 hæn motsvaras i Vg II (152: 10) av hin, och Otman anser, att då här kräves en motsättning till den närmast föregående
