68:3 Grimitun betraktas av C-S såsom personnamn, så ock samtl. senare utgg. och överss. Såsom Beckman (Ur vår äldsta bok s. 96 f.) påpekat, måste stället i texten vara felskrivet, emedan Grimitun är namnet på en socken i Himbla härad i Halland, nu Grimeton (Styffe s. 87 anför formen Grimatuna från 1334). Codex Runicus, där CB (utom sista meningen) förekommer, ehuru med en del andra personnamn, ger på detta ställe en uppenbarligen riktig läsning. Där står (94v 5): grimmulf af grimutunum af hallande, och felet har tydligen uppkommit genom att skrivaren gjort ett språng från det förra grim- till det senare. Exempel på dylika 'lik' finnas anförda av Pipping (SNF VII.1, s. 5 ff.). I den normaliserade texten har jag infört personnamnet Grimulf, men bibehållit sing. tun, då ju dat.-ändelsen i dylika ord ofta saknas i Vg I.
68:6 I den normaliserade texten har ett beklagligt tryckfel insmugit sig; bör stå i Vrax næſi.
68:7 Då mællir alltid står med gen., har jag ansett riktigast att ändra till Møris. Pipping betecknar møꝛe som oblik kasus.
68:9—11 Slutraderna i balken saknas i flere hskrr. och passa synnerligen illa i sammanhanget, då ju Sverge var den förlorande parten. Att på grund av den överhöghet, som här tillägges sveakonungen, se ett indicium mot att mötet verkligen ägt rum, är dock oberättigat. Uppgiften härrör möjligen från något annat tillfälle: Beckman (Ur vår äldsta bok s. 98) förmodar, att sägnen härrör från ’mötet i Kunghäll, där Inge d. ä. blev svärfader till norske konungen och i det hela kunde vara en vördad ålderspresident utan att ha politiskt övervälde’. Rydberg framkastar även tanken, att till grund för uttalandet kunde legat den gamla föreställningen, att Uppsalakonungarna härstammade från gudarna och därför voro förmer än de andra nordiska ländernas furstar.
