Sida:Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text (1919).pdf/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


294
Conongs bolkær.

67:12—13 Som bekant är lagens framställning åtminstone i det avseendet oriktig, att konungarna Emund slemæ (l. gamle) och Sven tjuguskägg (l. tveskägg) icke voro samtida: den senare regerade 985—1014, den förre 1047—1060. Såsom Rydberg (Sveriges traktater s. 45 ff.) framhåller, är det sannolikt, att den inhemske konungens namn är det riktiga, och dennes danske samtida var då Sven Estridson (1047—1076). Förväxling låg nära till hands, om i grundtexten den danske konungen kallats blott Sven: av alla danska konungar med detta namn var Sven tjuguskägg den namnkunnigaste, och en senare skrivare antog då, att här var fråga om denne, och tillade hans binamn. Mötet måste sålunda ägt rum mellan 1047 och 1060. Rydberg antager, att gränsåren kunna bestämmas till 1050 och 1056. Om Norges konung verkligen deltog i mötet, vilket synes osannolikt, då någon reglering av detta lands gränser icke omtalas, så var denne Harald Hårdråde.

Om orsaken till konung Emunds binamn slemæ berättar Vidhemsprästen i sina anteckningar (298: 8-10) följande: Æmundær.... het þy Slemæ, þy at war sliskær, ok eigh goðær at þra i þy mali, han wildi fræmiæ ok han gørðe skiæl inællin Swerikis ok Danmark, swa sum six i Landæmærum. Att konungens dåliga eftermäle enbart skulle berott på hans domareegenskaper är dock knappt troligt. Rydberg anför ett uttalande, som går i helt annan och med verkliga förhållandet säkert mer överensstämmande riktning, ur en hskr. av Södermannalagen, enligt Söderwall skriven omkr. 1330: thæn konunger Suerichis landamære utuiðir er bætre æn Emunde slemæ sum that með folscho sinne minscaðe þa han konunger uar (Corpus s. 186). Beckman erinrar (Ur vår äldsta bok s. 96) om att Bleking räknades till Sverge under Alfred den stores tid, men det hörde till Danmark, då biskopsstolen i Lund upprättades (1060). Rydberg framhåller, att landskapet näppeligen erövrats av danskarna med vapenmakt, ty detta skulle Saxo säkerligen ej försummat att omtala. Orsaken till det förklenande omdömet är då lätt att förstå: det måste känts bittert för svenskarna, som säkerligen ännu hade Erik Segersälls erövringar i gott minne, att se Skåne, Halland, Bleking och Bohuslän, vilka sen gammal tid uppfattats såsom hörande samman med götaländerna, skiljas från Sverge.