Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35

varande tid kan misstänkas före. Efterkommande, Mine Herrar! äro de, åt hvilka altsammans med största trygghet kan öfverlemnas. De lära bäst inse, om Rikets uphöjelse utur förnedring är en brottslig afsigt: Om de Vänner man sökt, aldrig tilförene ägt med Sverige sammanhang, eller om deras Förbindelse med oss, nu blifvit onaturlig[1], då den tilförene icke så varit: Om, då hela Europa under en lång Fred varit sysselsatt med, at upmuntra egen Idughet och Handel; en lika föresats skulle blifva för oss skadelig och fördärflig, aktas för en yppighet, at nu bruka egne Tilverkningar, för en Hushållning åter, at hafva tilförene låtit Främmande arbeta för oss: Om Handelen fått mera utrymme, Svenska Flaggor synts uti flere Haf och uti flere Hamnar: Skeppshvarf och alla Rörelser tiltagit: Om Konstnärer ökat sig, nyttige Vetenskaper blifvit uplifvade, och om Folket uti alt gripit sig bättre an, uphögt sina tankar och utvidgat sina Näringar: Om tro och förmögenhet räckt hvarandra hand: Om Riket uti nödfall, enskildte til sina behof, funnit derigenom de tilgångar inom sig, som

un-
C 2
  1. Sallustius de Jugurtha Cap. XCIX. p. m. 229. Tibi nulla opportunior amicitia nostrâ: primum quod procul absumus, in quo offensæ minimum, gratia par, ac si prope adessemus.