Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34

gäsningen märkeligare. Friheten at döma, ledde naturligen til friheten at ogilla, och friheten at ogilla, til en färdighet för den påföljande förändringen. Vid denna och den föregående Ständernes församling, träffar jag Gref TESSIN, ifrån sin sednare resa återkommen; men Han förblef icke länge hemma; ty Han afsändes för andra gången (1735) til Wienerska Hofvet, icke för någon viss angelägenhet, utan för at besörja i gemen dem, som Sverige röra kunde. Sedan Han där några år vistats, fick Han befallning at återkomma, och under hemresan uti några värf besöka Dresdenska och Berlinska Hofven.

Nu, Mine Herrar! nalkas jag til et Tidehvarf och en Riksdag (1738), som varit et Ämne, för somlige til välsignelse, för andra til förargelse: som en del af Folket ansedt som en Lycksalighet för Riket och en Prydnad uti Landt-Marskalkens Gref TESSINS Lefverne: en annan del betraktat, såsom orsaken til våra olyckor, och Honom sjelf, som uphofvet dertil. En Riksdag, som uphögdt Honom uti fleres omdömen öfver alt, och uti mångas tankar förnedrat Honom under alt, Hvem skal döma emellan tvänne olika meningar, som äro för vida skilde, at komma tilsammans och at förlikas? Icke är det et. Ämne för et Academiskt Tal, icke för den väld, när-

va-