Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

2

Vid närvarande tilfälle samla sig alle desse Betraktelser för våra tankar på en gång och på et känbart sätt. Är frågan: Om Snille? Ho har ägt det mera lysande, mera prydt, än den Herren, hvilkens Åminnelse i dag af oss firas? Om Vetenskaper och deras Afföda, Konster? Ho är den, som ifrigare upmuntrat dem? Om Riket? Ho har haft mera tilfälle at tjena det, och mera nyttjat desse tilfällen? Är Hans Minne inom Academien allena inneslutit, eller uti Rikets Handlingar nu mera lika som bortlagt? Och har den korta tiden, sedan Han uphördt at lefva ibland människor, redan hunnit försvaga lifigheten af Hans åtanka? Otacksamhet måtte väl en gång uphöra, afund[1] tystna, och om icke förr, åtminstone då, när himmelen mörknar och oväder upstiga. Menigheter tro sig kunna vara Stora Män förutan, medan de yfvas uti en inbillad lycka. Tiderne förvandlas, nöden påtränger, Råd betarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men Aristider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har dem väl altid uti förråd; Människor deremot nyttja dem icke altid. Och som jordmonens oart qväfver den bästa Plan-

ta;
  1. Virtutem incolumem odimus, sublatam ex oculis quærimus invidi. Horat. L. III. od. 24.
    Pascitur in vivis livor, post fata quiescit. Ovid.