44
het Kron-Prinsen, och nu vår Allernådigste Konung. Dess ännu späda Ålder tillät icke en alfvarsammare undervisning, än med lek och behagligheter. De göra, at Dygden smyger sig ljufligen in uti de späda hjertan, hvarfore ock Gref TESSIN flere resor om veckan och igenom Bref, under Fabler och Historier och med lifliga Föreställningar sökte inplanta alla de stora Egenskaper, som pryda, först en välartad Människa, och sedan en Stor Konung, samt ändtligen bereda lyckliga Tider. Desse Hans Bref äro allmänt bekante, allmänt berömde och på flere Språk öfversatte. Deras ämnen följa tätt efter den Unga Herrens med Åren tiltagande begrep, och föreställa vigtigare föremål i den mon, som det eldiga snillet blef stadigare och färdigare at tänka[1]. Hvad Gref TESSIN blott kunde börja, har Hans Efterträdare lyckligen fulländat, och haft den innerliga förnöjelsen, at antvarda åt Riket en Herre, til hjertat för god, at icke förtjena alt, och til tänkesättet för ädel, at vilja äga alt.
Vid denna Tiden, Mine Herrar! drogo sig öfver Gref TESSIN starka moln tilsammans (1754), som aldrig väl kunnat skingras, och Sonen ärfde Fadrens öde. [[höger|Jag}}
- ↑ Nec licuit populis, parvum Te, Nile, videre, Lucanus, De Bello civili. L. X. v. 296.
