allmänt tycke. Deraf härrörde, at Han, under sina Utrikes Resor, fann et lätt tilträde hos alla, och vid sina underhandlingar, all den framgång Han önska kunde. De Lärde gagnade sig af Hans omgänge, de Vittre af Hans qvicka Snille, Konstnärer ansågo Honom uti smak for sin Mästare, och Målare förundrade sig öfver Hans skarpa öga och sina urskillning. Ingen liknade Honom uti glättughet och artiga påfund på alt det, som kunde göra sammanlefnad nöjsam. Han förstod bättre än någon, at upspäda alfvarsamma saker med de lifligheter och behagligheter, hvilka vi äro skyldige åt Könet, och hvaruti det altid oss öfverträffar. At lätta tankarne, har Han ofta sammanskrifvit, dels Dikter, dels Poesier, dem Han dock icke lemnat uti dagsljuset; hälst de förlora mening och nöje, när de skiljas ifrån de omständigheter, hvaruppå de egentligen haft sitt syfte. Uti yngre åren hade Han mycken hug före, at spela Comedier, icke uti afsigt på fåfånga, utan at vinna en rätt Utförs-gåfva, en Gåfvą, som gifver anda, hetta och väsende åt valtalighet; hvaríöre ock en Cicero satte sig uti Lära hos en Roscius och Esopus[1], at af dem under-
- ↑ Tvenne berömde Acteurer. Se Plutarchi Vita Cicer. p. m. 260. Tom. VII. Edition de M. Dacier.
