Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

46

om Afsked, erhölt Han då (1761 den 5 October), det Han ofta tilförene fåfängt sökt och icke erhålla kunnat. Han erhölt, Mine Herrar! sitt entledigande, med alla de teken af tacksamhet utaf Riksens Ständer, som kunna smickra och hedra. Också torde få hafva rönt lika gifmildhet, eller mera aktning utaf dem, än Han det gjordt: och om en sednare tid förminskade samma förmoner; så har Han dock under en hög Ålderdom, och då få dagar kunde vara öfrige, ansedt för en lycka[1], at mörkret icke förr infallit, än Han varit färdig at gå til hvila.

Men, innan vi följe Gref TESSIN aldeles til sitt Tusculum, eller beskåde Honom, lik Atticus, uti lugn, midt ibland buller och söndringar, tyckes ingen ting förtjena mera vår nyfiken och upmärksamhet, än at förut känna Honom nogare til egenskaper, lynne och böjelser; ty igenom utvärtes Prål, hvaraf Stora Ämbeten och Högt anseende i Verlden skimra, blir Personens invärtes väsende merendels bortskymdt och föga tydeligt. Få, Mine Herrar! hafva ägt mera värdighet, än Han, uti tänkesätt och upförande, mera behaglighet uti omgänge, och mera lycka, at vinna

all-
  1. Cœlestis Ira, quos premit, miseros facit; Humana nullos. Seneca, Herc. Oct. Act. II. v. 441.