ock den dyrbaraste delen af desse Samlingar lyckligen stadnat på sådane ställen, där hvarken fattigdom hos Arfvingar, eller obekymmersamhet, kunna göra dem förströdde och til intet.
Denne Herren, högt aktad uti Europa, ja äfven, som mindre ofta intraffar, uti sitt Fädernesland, hafve vi slutligen sedt, med nögdt sinne lemna en ombytlig och bullersam Verld, och, lik Scipio, uti stillhet och lugn hvila sig på sina Lagrar. Vi hafve sedt Honom, uti sällskap med godt samvete, med sin Förståndiga, Dygdiga och Älskansvärda Grefvinna[1], med sin Förnäma Slägt, med några pålitlige och uplyste Vänner; utan lättja och ledsnad, lika munter som förr, upoffra sina dagar åt Vitterhet och Vetenskaper, åt vänskap, åt medlidande för Nästan, åt välsignelser öfver sitt Fädernesland; men, som[2] Anaxagoras, vända ögonen up åt Himmelen, och där söka sitt Fädernesland, där sitt rätta hemvist. Hvaröfver qvida fattige, sjuke och uslingar? Och små Barnen, hvem skrika de efter? Hafva de mist sin Försörjare, sin Fader?
J, som ännu trampen trötte och hale fjät, för at upfylla Edrà lystnader! J, som
