Sida:Äre-minne öfver Carl Gustaf Tessin.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

50

tron, at utom stora Verlden är ingen förnöjlighet, ingen trefnad; som inbillen Eder, at enslighet är en börda, och med en art af förakt eller medömkan, skåden neder ifrån lyckans högd, på dem, som icke mera fika derefter; träden närmare och betrakten en stor och förnuftig Mans Lefnads-sätt[1]! Menen J, at Han velat byta med Eder? At Han icke kunnat trifvas med sig sjelf? At Han varit färdig at återvända til alla skiften af händelser, til en slipprig höghet, til fåfängligheten af pragt och lustbarheter, och til alt det, som oroar eller gläder denna Verlden? At Han saknat trängseln af upvaktningar, och de sminkade betygelser af tilgifvenhet och af vördnad, som aldrig åt Personen, men åt lyckan offras och med hänne försvinna[2]? I sanning, Mine Herrar! det är en stor upbyggelse, at finna slike Efterdömen ibland Människor. En Herre, som vandrat igenom den bästa delen af Verlden, blifvit allestädes firad, pröfvat detta lifvets behagligheter, pröfvat et allmänt förtroende uti

sitt
  1. Stet quicunque volet,
    Aulæ culmine lubrico:
    Me dulcis saturet quies.
    Seneca, Thyertes, Act. III.
  2. Vix duo tresve de tot superestis amici:
    Cetera fortunæ, non mea, turba fuit.
    Ovid. Trist. L. I. Eleg. IV.