Föreställen Eder dock icke, Mine Herrar! at et Ämne, rikt på alt det, som kan pryda et Äreminne och upväcka den största upmärksamhet, har varit för mig lätt at utföra. Samtida med denne Herren, hafve vi sedt Honom, då uti Utrikes Beskickningar, då Anförare vid Rikets Allmänna Sammankomster, då uti Purpuren, och slutligen icke mindre Stor uti Ensligheten. Vi hafve sedt under Hans tid många Stora Händelser i detta Riket, ömsom hugnelige, ömsom bedöflige, och alla så tätt på hvarandra följande, at de äfven derigenom blifvit så mycket sällsammare och förunderligare. Alt detta vore för mig ymnigt och öfverflödigt förråd, men största delen tyckes vara artad får en längre framtid, då man med större oväldughet, än nu, derom kan döma. Mitt Tal blir således et kort och svagt utkast, som Historien och Efterverlden lära fullkomna, och om jag äfven förbigår många sådane händelser, som hos människor uti allmänhet inträffa; så påminnen Eder, Mine Herrar! at man utur Stora Mäns Lefverne allenast bör utleta det, som gör deras rätta Skiljemärken, nämligen: Stora Gärningar och nyttiga Efterdömen.
Högfärd och fåfänga hafva först infördt, at, hälst vid sådane tilfällen, som detta, framdraga en längd af Förfäder. Vanan har bibehållit denne seden; dock borde
