Senjens storbjörn
Frisk och kylig luft strömmade in i fjöset; korna skälvde. Ut genom fönstret gick synlig varm ånga och den starka lukten av djur och gödsel; björnen skälvde, men av begärelse.
Hittills hade han gått lugnt tillväga och icke visat någon iver, men nu hoppade han upp efter väggen och höll sig fast med bägge framtassarna i det högt sittande fönstret. Baktassarna skrapade och klöste längre ned. Han fick ej en blick in i fjöset förrän han ramlade tillbaka.
Den blicken piggade upp honom.
Men då han såg sig ur stånd att direkt från den släta väggen kliva in genom fönstret, betraktade han med illslug uppsyn slipstensställningen strax bredvid och beslöt att hava den till trappa. Alltnog han klev upp — och det såg i början lovande ut. Hans huvud var i jämnhöjd med fönstret, som var litet på sidan av slipstenen. Med framtassarna skulle han just taga ett säkert tag i fönsterkarmen, då — slipstenen började bli orolig och gå runt.
Bamsen trampade och balanserade. Slipstenen vickade hit och dit och gick ett slag runt. Den ludne fyren tumlade överända, i det han linjerade väggen med djupa klösningar av varje sin klo.
Han brummade ilsket, och ett ängsligt råmande svarade från fjöset.
Ett fönster öppnades i huset och en käringröst ropade ut i månskensnatten:
”Far! Var är du nånstans?”
Men far låg i den lilla träfästning med skottgluggar, som han enkom gjort för denna nattens händelse och placerat under stabburet. Han svarade icke: han hade en propp i halsen.
Bamsen klev på nytt upp på slipstenen, trampade balans ännu
94
