Senjens storbjörn
sökt sig på porkan, den stora slaktsuggan. Man hade väntat honom. Folk hade haft gevär och hållit sina ögon öppna. En åtel med självskott hade placerats på lämpligt ställe, och det oaktat …! Så konstigt hade det tillgått, att självskottet lossats av sig själv och narrat jägarna att löpa till — och under tiden var det som bamsefar var sta’ och tog porkans liv. Hon skrek i början för det hon tyckte det var farligt. Och då hon kände, att det gjorde ont, satte hon i väg med ett illvrålande som hördes över halva Senjen. Då kom folk och bamsefar gick hungrig till fjälls.
Björnen stod ett stycke uppe i backen och vädrade med framsträckt huvud. Gårdsmannen stod vid fönstret och såg på honom medan hjälten inom honom ropade på dåd och stackaren i hans inre grät och bad om uppskov till en annan natt — en mörkare. Käringens näsa pep och kved. En koskälla hördes från ladugården och strax därpå ett fnysande från bamsefar.
Nalle satte i gång utför backen.
Han gick runt fjöset och såg sig om med en humoristisk kännaremin i ögonen. Han hade gått in i ett fjös förr och tagit en kossa; han var säker på sin sak.
Varje hans steg utav de stora, varma labbarna smälte frost. Visset gräs tittade upp och undrade.
Gårdsmannen hade vågat sig till förstugudörren, som han höll på glänt och färdig att genast slås i lås. Han undrade han med.
Det klang av glas i den tysta natten.
En ko bölade och skällkon slängde sin skälla. Den ko, som stod närmast det lilla fjösfönstret, hoppade långt in i sitt bås, trängde sg mot krubban, vände sig dubbel och såg sig om. Hon hörde nysningar och såg en stor labb i fönstret. På väggen skrapade det av klor.
93
