Senjens storbjörn
skenet. Men vid tvärändan av fjöset var en liten glugg — med tunnbräder omkring och en hög inunder. Vad slags — förstår man.
Då stannade bamsen och tänkte, och sedan han tänkt klev han upp på högen, stack sin tass genom gluggen och förde den så långt in som möjligt var. Han kände den skarpa gumpen av en ko, som skuttade och slängde sig i sitt bås. Han hörde en förtvivlad konsert av de andra korna och hörde bindslena rassla. Den gamle storbjörnen! Han klämde sig tätt intill väggen för att nå långt och åtminstone få klösa. Käften stod halvöppen och visade tänderna, som löpte i vatten — i seg saliv, som sakta steg över bräddarna och sakta sänkte sig mot gödselkasen i två månskensbelysta silvertrådar.
Bamsen stod länge — så länge tyst och orörlig, att tysken kröp ur sin fästning och sakta smög sig fram.
Bamsen stod länge, men i ett nu drog han ut sin tass och angrep väggbeklädnaden. Samma sekund var det ett levande väsen med lyft gevär, som tog till fötters och försvann.
Bräderna bräcktes och klöstes i trasor, smulades och ströddes omkring på gödselkasen. Det smällde för var och en, som lossades. Det skrek i spikarna, som drogos krokiga ur sina rostade hål. Det dunsade och var oväsen bakom fjöset, och inuti var det ett levande liv, som aldrig förr under tyskens tid, så länge han varit på Kvanaas.
Väggen blev i hast naken, men hålet blev icke större. Den gamle ludne gossen stod missnöjd bland brädstumpar, splinter och stickor.
Så lockande gott det luktar ur gluggen! Varma levande djur! Han måste sticka in huvudet och vädra litet.
Den gamle bamsen — han hade grå hår i pälsen — led mera än de stackare, som därinne sågo det ludna huvudet och de små
97
