Senjens storbjörn
stickande ögonen. Korna sleto i sina kedjor och vände sina stora ögon så att de blänkte som tefat inne i fjösets skumrask. Men hur de kastade sig, så sågo de detta lurviga huvud snusande föras fram och åter i gluggen.
Nu gick sista avdelningen i rykande fart. Än en gång bearbetade björnen den förargliga gluggen, så att stora stycken av stockarna revos loss. Han rasade, röt — och om man kan säga det om en svulten gammal björn — han grät högt. Han hoppade jämfota och svor på björnavis. Han kände sig gammal och övergiven. Kasen, som han stod på, luktade ko; han rev i den. Hon stank så retande; han började krafsa i den. Och då han väl kommit i gång grep honom raseriet, och han kastade gödseln vida omkring, så att stora stycken klaskade och smällde mot väggen. Han arbetade och svettades och gav sig icke förrän hela högen var kringspridd och skingrad.
Då gick han.
Bakom knuten mötte han tysken. Bägge stannade — men tysken föll huvudstupa och svimmade. Skottet gick av och kulan visslade förbi bamsefars öra så elakt, att han beslöt sig för att lämna detta ställe.
En sedvänja var på Senjen att man skulle varsko varandra, då björn kom fram till en gård.
Han, gårdsmannen på Kvanaas, gav sig i väg till en granne då han vaknat ur sin dåning, men hann icke halvvägs förrän han mötte denne. Ja, hos grannar hade björnen nyss tagit en kviga ur en ”grinda”, ett fyrkantigt stängsel, däri småkreaturen stängas in över nätterna. Det var ingenting att göra med den saken.
Men detta var storbjörnens sista bragd.
Två dagar efter —
98
