Sjul
tillbaka en bruten man och dött kort därefter. Klämmet ärvde honom ensam; han var nu enda barnet och under hans tid visade sig olyckan; hjorden minskades varje år genom krypskyttar, varg och processer. Han hade en son Sjul, det är Sivert; han var 18 år, då fadern dog, och tog jämte modern Gåli hjorden i arv och ägo.
Få mil från Sjuls kåta vid Bitåsen var pålsmässomarknad; dit hade Gåli, det lilla surögda krypet, begett sig, men en akja med renkött drog hon efter sig; hon skulle sälja efter vägen. Sjul var hemma, vaktade renarna och tänkte på den sommarnatt uppe till fjälls, då han just träffade sin hjärtans kär och de båda beslutat att ha sina hjordar gemensamt för all framtid. Hans käresta var nu långt ifrån, men till våren skulle de mötas, slå hjordarna tillsammans och bilda hushåll på Gitsfjäll.
På marknaden fick Gåli höra mångt och mycket och aldrig glömde hon den resan. Det berättades av den ene för den andre, mottogs med glädjeskratt och skickades vidare. Ingen av lapparna visste det säkert, men det låg i luften som syre: och visst hade det hänt — äntligen! Nu kunde de börja leva! Det skulle lysa sol över dem, som vandrade i obygden. Glädjen och brännvinet gick efter den långa raden av gäster på lappbröllopet; de sutto på sina korslagda ben och stucko flottiga fingrar i puttrande grytor, däri halvkokat kött och urkramade tarmar summo omkring och anammades med ett fast grepp. De skrattade och berättade; kvinnornas bjävs och pärlor glittrade och glimmade; nyheten hade gjort dem uppsluppna; de slängde med ett plirande skratt köttstyckena av sina tjuvskjutna renar: ”nu skulle det vara slut med det.” Folket stod omkring och gapade, ty huru ofta nordsvensken än kommer i beröring med fjällfolket, huru mycket de båda folken så att säga gnida sig mot varandra, alltid finnes hos lappen
101
