Sjul
något hemlighetsfullt, något bakom, som ingen vet. Ho, hej, vad glädjen stod högt! Det ångade livslust av varenda päls. De skrattade och berättade. Visste någon att kungen påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och lapp bättre än hittills? Kungen hade sagt det till höga herrar, höga herrar till lägre, och nu var det gånget från topp till topp som majeldar tills de hunnit hit och sken över deras tillvaro — och de jublade. En sån kung! Ingen visste det säkert, men alla kunde berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan ville ta gråben — de skrattade. Björn, det var ingenting. Honom hade Klämmet utrotat. Och nu kommo historier. Hade någon hört att Klämmet nyss varit i färd med björn? Renfett rann i mungiporna på honom, som frågade. Åh Klämmet, björnmannen: i honom bodde mera än hin håle visste, fast det aldrig fick ord. Då han var ute sist, hade han skjutit ett felskott, björnen rusade på honom. Klämmet stöp i brådskan, fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan och höll fast. Det gällde livet. Klämmet kastades som en vante omkring, men höll, famlade efter kniven, fick honom i handen och stack så blodet forsade. Det var en seglivad best. Tänk över 30 stygn innan han stöp. Huden var platt fördärvad och där fanns icke fläck på den, som ej rann röd av blod. Men då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och levde, men det syntes ej på honom.
”Var du inte rädd, Klämmet?” hade länsman sedan en gång frågat honom. ”Ja, tyss rå på’n”, sa’ Klämmet. Men nu hade han varit ute med sin sista björn likväl, och den hade han inte rått på. Det sägs att hela huvudsvålen följde med, då björn bet. — ”Ja-ja, han är heller inte riktig se’n”, sade en. Ja, far hans, Nila, var en konstig kropp, det med. Om honom var det många
