Tack skall du ha
Alltid kommo orden med mellanrum, då Anders ville vara jäklig.
”Är det åv mej, som du … köpt den här veden … va?” — han grinflinade.
”Har du kommit för att skinnkanera mig, så har du ett svårt dagsverke för dej … vet du vad dä var, din bondkanin? Min ved angår dej inte!”
Lars var röd i synen och kramade yxskaftet, så att det knakade under kalvskinnshandsken.
”Jaså”, sade Anders. ”Den här veden skall inte angå mig således … jo jo.”
Nu skrek Lars:
”Anfäkta och regera dig innerligen, din karribel! Är det meningen att vara svinaktig, så skall du få smaka av ett vedträ … mitt vedträ … för det är mitt … mitt för näsan på dej.”
“Så … så … så … så …”
“Ja … så … så … ja!”
Bägge voro de rödglödgade i synen och ångan stod dem ur trutarna som från ett par ångmaskiner. Ingen av dem kände, att det var kallt. Det fräste om dem.
Anders tog nytt tag:
”Det är ena fula laddor du ha’ på fötterna, du Lasse. Skulle vara … försiktigare än du är … då du är ute och … hm … köper hem ved … ville jag råda dej!”
Lars fräste till:
”Mina laddor angår dej inte, din bondhund! Packa dig i väg härifrån!”
”För då du är ute … och köper ved … med de där laddorna … så får en veta efteråt … att det är till dej, som … en råkat sälja lite ved … om en inte visste förut … att du köper ibland.
109
