Tack skall du ha
men där solen gått ned var den som blank brons. Byns stora fors fräste som en jättekatt. Det knäppte och skalv i ett isvalv, och dimman från det frysande vattnet fyllde älvens djupa klyfta till bräddarna.
Lars Persson stod på sin vedbacke med hängslena utanpå sticketröjan och högg ved ur ett vindfälle, som han stulit dagen förut. Överallt i byn svarade honom andra ivriga yxor denna bitande eftermiddag.
Anders Olsson kom byvägen framåt. Det låg någonting av gammal röd räv i hela karlen. Hans hår och nos sade emellertid icke nej till den liknelsen. En molnstod gick ur hans mun för varje steg han tog; det såg ut som gick han med ånga. Det skrek under hans fötter såsom det brukar göra vid vargakyla — och var det hans mening att smyga sig på Lars för det usla vindfällets skull, så lyckades det inte en sådan här dag. Det var på Anders Olssons skog som Lars kommit att hitta det där, som han höll på med — och därför och då Anders vek av mot vedbacken hanses, Lars, så fick det ohuggna en hastig skjuts.
Det var två kostliga gubbar, som nu hälsade på varandra. Lars tänkte: ”Vad har han nu för rackartyg i kikarn?” Anders tänkte: ”vedtjuv… vedtjuv!”
Högt sade Anders:
”Dä ä jäsiken så kallt dä ä i dag.”
”Jojo … du säjer det! Ja, inte är det någon fattigmansvinter”, sade Lars.
”Nää … för den som skall köpa vedpinnarna åv andra, fastän han har det smått redan med matbitarna, är då int’ just nå roligt … men nog reder du, dej, Lasse … som vanligt … utan att betala alltför överdrevet för … veden, som du … får tag i!”
108
