Tack skall du ha
”Har jag bett dej, kanske?”
”Det hörs slikt.”
”Ja, men nu är du evinnerligen olycklig, gosse lilla.”
Anders slog ihop nävarna, så att det sade skvatt.
Hå, hå, hå, förmanade Lasse. Inte skulle de slåss för så usla skrällen. Nej, det skulle de då inte, och så togo de sig en sextumsspik på den saken.
På det sättet uppgjordes småningom affären i sakta mak och blev klappad och klar i kvällningen. Då var också literbuteljen klappad och klar och litet av en annan literbutelj. Gubbarna voro varken klappade eller klara vad det beträffade.
De båda gubbarna fingo en härlig jul. Varje morgon kom Lars
hem till Anders, och ena rockfickan hängde då alltid tungt och
vackert. En rår egentligen inte för, att en tycker att en flasktyngd
ficka är en vacker syn; det ligger liksom i enses själ, så att säga,
att tycka så — om jag så får uttrycka mej.
Var morgon låg Anders som en brudgum och fick kaffe på säng. Bruden gick och slängde i dörrarna, luggade ungarna för rakt ingenting att tala om, och såg ut så att man kunnat stämma blod med henne. Kölden var ihärdig det året. Termometern visade 40 grader ett par dagar, till dess att kvicksilvret med ens ramlade ned i kulan och tjurade där en vecka eller mer. Alla tyckte det var kallt, men ingen visste hur kallt det var.
Det angick egentligen icke Lars Persson, att det var kallt den vintern. Han hade gott om ved — och hade aldrig någon vinter varit så ärlig i vedväg sedan han kommit i den kalla stuga han hade. Saken var den, att Anders Olssons drängar körde hem kastved till honom — tänk kastved gratis! Inför detta lyckliga faktum
113
