Tack skall du ha
tyckte Lasses käring, att hon kunde blunda för sin gubbes kuttingar och det där. Vad brydde hon sig egentligen om att han betedde sig som om han den ena dagen haft en cirkus i huvudet och den andra dagen en ångkarusell! Käringen var egentligen icke så svår, bara det fanns att äta och dricka och lägga i spisen med i backstugan — och såsom denna märkvärdiga vinter hade det aldrig funnits förr i det huset av livets tarv.
Denna ljuvlighet hade räckt länge, om inte det blivit det där storkalaset i timmerkojan en dag i februari.
Anders Olsson avverkade av sitt sålda skogsskifte, och hans gode vän Lasse var med honom utom drängarna förstås. Det blev icke så allra värst mycket hugget och framforslat som fast mera ätet och drucket. En väldigt snygg och vacker ankarekagge hade Lasse kört från bygden en kväll, så att ingen skulle se det. Strax utom åkerhagen mötte honom Anders, och så körde de tillsammans och hade ett oherrans trevligt lass tyckte de. Kaggen räckte länge och väl, men vart tom en vacker dag.
Långt var det till magasinet och ”platsen”, där brännvin fanns. Man suktade en dag, suktade två. Men hur det kom till, vart en dag en särskild anledning att taga ett rus.
Alltså. Lasse tog en kont på ryggen och traskade av ner till en bondhandlare, som sålde sup-eau-de-Cologne. Där köpte han för Anders Olssons kontanter tjugufem flaskor luktvatten.
Dagen därpå kom en dräng från ett annat huggste åkande i full karriär på en stötting skogsvägen utför emot byn. Han hade haft ett ärende till Anders Olssons timmerkoja och snart kommit underfund med att han måste för brinnande livet fara efter doktorn åt dem, som lågo där dödssjuka. Lite funderingar hade han också haft att hämta prästen, men det fick vara tills vidare.
114
