En fridens förmiddag
Bocken passivitet och Jonas aktivitet. Håret stod honom upp genom mössan, armbågarna ut genom skjortan, knäna fram genom byxorna och en flik av en smutsgrå skjorta bak genom. Snor hängde under näsan; han var typen för en verksam ung gentleman.
Tystnaden varade länge och väl. Det låg någonting obeskrivligt hemskt däruti.
Slutligen sade Jonas avmätt och begrundande:
”Din djäkla bocknäck!”
På detta svarade bocken ingenting, utan tjurade en stund och drog sig så baklänges emot en huggkubbe. Jonas var svagare och måste följa med. Hans livliga ögon hade sett en syl instucken i kubben och nu beslöt han sig för att hämnas, om bara bocken skamligt nog skulle begagna sin styrka för att draga honom med dit. Ja, han nådde sylen.
Här på landet slaktas getter och bockar på det sättet, att en karl stiger gränsle över djuret och klämmer det mellan knäna medan han sätter en syl mellan ett par halskotor och klämmer till. De bruka dö utav det där — getterna — vad det anbelangar för resten! Det är mycket ohälsosamt att nyttja sättet på getter eller bockar, som bara ska’ tuktas, ohälsosamt för getterna naturligtvis. Bättre är då, att slå dem i huvudet med en yxhammare eller en stör en liten stund, vilket de bli spaka och beskedliga utav. De klättra icke över gärdsgårdar samma dag de fått smaka sådant.
Jag vet inte om Jonas tänkte slakta bocken eller tukta honom. Jag vet således icke om jag skall taga honom i försvar eller icke. Men han tog sylen, siktade noga en stund, och dammade till.
”Bääh-ähh-ähh-ähh —”
Bocken jämrade sig överljutt, fast det tagit bara i köttet, men
124
