En fridens förmiddag
blod kom. Över hela gårdsplanen dansade de tillsammans och endast bockens jämmer hördes. Jonas teg länge, men han sade slutligen (han var rädd att jämmern skulle höras långt) sakta och förebrående:
”Låt om dä. Nog gjorde dä förstås nalta ont, men så rämjä’ du väl noge å!”
Då denna förebråelse icke inverkade, fick uslingen löpa.
Egentligen hörde detta förspel inte hit, men får jag inte berätta
som det gick till, kan jag ingenting berätta.
Krutflaskan var hel och oskadad och det var Jonas glad åt, om jag skall berätta som det var, Han höll henne i näven som en fångad fågel, då han gick in i stugan för att skaffa en ledningstråd. Det är ingen ringa konst att första gången skjuta med verkligt krut … Jonas visste det och visste att man inte kunde sätta tändstickan direkt till krutet, utan borde ha ledningstråd. Länge petade han, innan han fick en ullgarnssnodd igenom korken men det fick lov att gå för sig; men med resten av programmet gick sämre.
Katta satt som vanligt där det var varmt, och nu var det som bäst i bakugnsöppningen där det ångade så varmt in ifrån glödhögen.
Nu skall jag berätta hur det gick till att bakugnen vart pistol och katta förladdning! Jonas lade sina skjutremedier framför bakugnsöppningen alldeles bredvid katta. Hon skulle få sig lite roligt, hon med, som fick sötmjölk, då Jonas aldrig fick annat än blå mjölk eller surmjölk! Om hon nu ville så att säga ”stryka åt” så skulle det kanske bli sötmjölk över till Jonas någon gång.
Han fick tag i en tändsticka, lyfte på ena benet och strök eld
125
