En fridens förmiddag
Vips var käringen ute på jakt efter sin älskade styvson. Han såg henne komma farandes i brådska, men han ville inte träffa henne för tillfället, utan lägsnade sig hastigt av till storstenen. Bredvid stenen var en gran-”låge”. De startade uppför samtidigt men pojken hade några steg före, och för varje gång han vid löpandet runt stenen kom till granruskan hoppade han lätt över den, medan käringen inte var ”god för” det, utan var tvungen att lyfta på kjortlarna och kliva, för varje gång hon fullbordat ett varv kring stenen. De hade en sträng sysselsättning ganska länge och ingenting sades, ehuru de sågo varann ibland. Jonas var mera professionell, medan käringen deltog såsom amatör. Han var också i bästa kondition då hon började flåsa. Detta gjorde honom övermodig och säker om att komma in som n:o 1. Hinderritt var hans specialitet — till den grad att han tog den så där mera nonchalant. Därför fastnade han också i granen och låg på näsan ett-tu-tre. Tänkte nog stiga upp och återupptaga den avbrutna tävlingen men käringa hade fått honom i kalufsen!
Med hans öra i ena nypan sökte hon sig ett spö och behandlade honom så en god stund.
Löpningen hade gjort henne andfådd och piskningen gjorde saken inte bättre.
Hon var rakt tvungen att vila ett tag. Jonas, som hade hållit mun hela tiden, lät henne vila en fem minuter men då han såg, att det tycktes bli fem minuter till, tilltalade han henne hövligt och beskedligt och sade:
”Ha’ ni vila nog än? Dä’ ä bäst att vi gör ifrån oss det här — vi ha’ väl anna’ och göra.”
”Din armade karibel”, sa käringen och dängde allt vad hon var god till kors och tvärs över pojkakroppen över ryggen och
127
