En fridens förmiddag
huvu’ och anstans. Och det höll hon på med tills hon tröttnat en gång till.
Då gick hon in för att se efter om katta levde.
Jonas tog sig över ena ögat, där ett rapp tagit. Han vart brydd då han kände att ögat svullnade och satte sig att fundera på frågan, huruvida han nu skulle bli blind eller icke. Han lyfte ögonlocket och tittade. Nej, han såg nog lika bra — men det var styggt så svullet ögonlocket var!
Det där skulle hon få igen!
Mellertid vart han länge varande bakom sten, där han låg och funderade till middagstid. Ögonlocket var som en bulle. Och Jonas hade funderat ut någonting.
Käringen skickade de andra ungarna efter honom och de — ledde pojken, som nu inte såg ett Guds skapande grand.
Käringen vart änna’ tvärgafsen!
”Herre min je, hur är ä’ vä’ ögat ditt?” — Jo, jag är blind nu, så nu mår ni väl bra.” — ”Aldrig kan jag väl tro …!” — ”Jo men de ä’ så ändå. Varför slåss ni så ovårdsligt alltid — men vänta då pappa kom’ hem!”
Käringen satte sig ned. Hon orkade rakt icke stå på benen. Hon grät ända utöver sej.
— ”Käre hjärtandes gosse, ser du rakt ingenting?” — ”Nej hur kan ni begära det.”
Och så grät Jonas en stor och lång vers, som flöt med ett sakta kvidande. Käringa grät ytterligare och ville ta honom i knä och se på ögat,
”Kan ni inte låta bli mej. Är det int’ nöjd nu, då jag är blind.” —
”Åh jag blir evinnerligen evigt olycklig. Giss på, då gubben
128
