Kams
brukade hålla henne varm de stunder hon inte var upptagen av Jonas. De stodo på avsatsen mitt i vinkeltrappan. Uppifrån ungdomsbädden hördes dunsar av slängda kuddar och gälla kvinnoskrik.
”Har du varit la’ med dom Anna? Tror du jag törs gå dit och si på hur dom regerar … tyst nu va’ det en, som fick sej en i huve’ — — jag ska’ bara edeligen titta litte vätte …”
Anna stod och funderade på sitt gamla. Hon hade kommit till den åldern att hon skulle raka upp i vädret och bli fullväxt på en vinter, och ingen kan tro huru mycket en sådan behöver äta. Än så länge tänkte hon inte på fästman, utan endast på hur hon skulle ut och tjäna nästa år och äntligen få äta sig mätt. Hittills hade det icke skett för ofta.
”Jag är så hungrig, du Jonke, att så hungrig har jag ildri vari … nej veamäg jag det har …”
“Alltid ska du då tänka på mat …”
”Och om du inte genast går hem och gör några kamsar och bär hit, så skall jag tala om för mamma vad du gjort din onytting … så sant jag här står ska’ jag inte … det kan du ge dig den på!”
Nå, inte för det Jonas ville, men han tordes inte annat. Hungrig var han själv och i väg bar det … icke bara för den hungriga flickungens skull. Kams var gott.
Det var lång väg att springa tillbaka, men så gick det också i flygande fläng. Ungarna sovo så att det surrade i fällmakarestugan. Jonas gjorde upp eld, sedan klev han försiktigt uppför stegen till vinden, där mjölet stod. Ett tråg skulle han ha, det visste han. I ivern hittade han inte något bättre än det stora baktråget — ”det blir väl kams ändå”. Näverkonten med mjölet stod i en vrå. Här fanns grejer att göra med.
Och nu börjar historien.
134
