Kams
Nå, ungarna brydde Jonas sig heller inte värst om. Värre var det, att hans enskilda praktik skulle ligga nere en hel eftermiddag, och på det funderade han.
Då skymningen var inne, hade han en tanke klar: ”Je gett sta”. Då klockan vart åtta hade han räknat ut: ”det får dom inte veta”. Då ute vart alldeles svart och ungarna sovo under trasmattorna i fållbänken, svor han till så gott han kunde: ”jädran anfrätta”, och en handvändning senare gnodde han efter den steniga bergvägen genom hägnen, nedför åkern, uppför nipan, efter mon, över stenhammarn, genom lia, till dess han såg gäspesgårdens upplysta fönster och hörde stoj och stamp. Då saktade han och kände sig glad.
Glädjetjut och buller trängde ut genom farstudörren som en vällande stark ström och bröt i breda vågor genom den sovande byn. Det var ett livat bröllop.
Jonas, vår lille man, hade räknat ut att han skulle se på dansen och något av flatbäddens glädje, om det ville sig väl.
Det var tjockt med fulla karlar på bron; han kilade sig mellan, vig och rask. Koxarne — objudna, som här liksom alltid glodde på fönstren — hade inte ens sett honom. I köket var det ett bra äventyr, då han smet förbi den öppna dörren: två gubbar hade tagit kragtag och andra stodo omkring som vass i blåsväder förbannande med ömse rop, att det skulle gå så och inte så.
Men nu hade det gått inte så och inte heller så, utan så — att tretti kannsgrytan gått med då Nils Emanuel bänklades.
I trappan vart vår hjälte gripen och kritande vit i syna.
”Hårst någe stans ska’ du? Nu — om mor finge si dej, vore du evinnerligen oklar; gud nådade dej.”
Anna höll honom fast i den enda hängsle han hade och vände sitt magra ansikte åt alla håll för att se efter käringen, som också
133
