Kams
Tänk att grytan vart nära full en gång till!
Nu satt en av ungarna och gjorde ingenting, snart en annan på samma sätt. Det började gå trögt.
”Drick vatten”, sade Jonas, och ställde kallkällvattnet invid spisen. Så drucko de då vatten och togo itu på nytt.
”Mammas kams är bättre”, sade en. — ”Jag vill inte ha mer.” — ”Jag vill lägga mej.” — ”Får jag slippa nu, Jonas?” — ”Å, ät en till.” — ”Nej.” — ”Jo.” — ”Jag ska’ säga det för mamma, så mycket du vet det.” — ”Då slår jag dej.”
Jo, nu hade han det här, därför att han velat dem väl. Ingenting hade de ätit, som var att tala om. Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna dem. Hans auktoritet skulle få en knäck, om han tog till bönboken, men det kunde inte undvikas och därför gjorde han det. — ”Och inte ville de vara så innerligen snälla och vakta den andra kamsgrytan medan han sprang till Anna med vrilen — då skulle de inte behöva äta mer”
Nu var han mätt, men hade inte roligt; med tanke på vrilarna och all den myckna kamsen anträdde han färden till bröllopsgården. Anna var i dansarstugan och dit tordes han inte gå. Där fanns någon som var gift med far hans, och hon tittade så han kände det i hårrötterna. Han satte knytet på en vävstol i farstun och strök länge omkring som en orolig ande. Slutligen beslöt han att krypa bakom några långa drängar strax innanför dörren. Därifrån skulle han försöka göra tecken åt Anna.
I detsamma vart ett gräsligt buller i förstugan. Det hördes som om en karl fallit framstupa; — mycket riktigt: det var någon, som låg där och svor över någonting. Han svor och det för säkerhetens skull flera gånger innan han kom inlinkande och ställde sig under taklampan. Det var bröllopets “bonde”, det vill säga
138
