Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Kams

värd; han stönade illa och lyfte ena skanken mot lampan, men tog överbalansen och låg där igen. Stoj och skri och skratt. ”Det var något otyg på förstugolvet”, sade han då han hjälptes upp.

”Vad kunde det vara?”

“Si åt!”

”Huga då, va’ ha'n på foten, är det en kladd?” — En dräng hjälpte honom att hålla skanken i vädret.

”Det är en kams”, sade alla. De stodo fulla och trevliga runt omkring och vaggade som vass i blåsväder.

”Å, herre min je, är du här med kamsen nu, Jonas?” Anna drog honom med sig ut i svalen! Där stodo några hundar och tuggade på kams. Det var sy mat för dem. De vredo och välte sig, gnedo tassarna intill nosarna och buro sig befängt åt.

”Det är din kams de äter på”, sade Jonas. — ”Du får gå hem och göra flera.” — ”Göra flera”, sade mister Jonas Lundmark, ”göra flera kamsar än jag gjort i kväll? Nej det är omöjligt, för så mycket kams, som jag gjort i kväll, har jag aldrig sett och inte du heller. Sexkannsgrytan var bräddande full och bräddande full en gång till.”

Anna grät och hotade att skvallra om hon inte fick sitt. Hemma i stugan borde han sopa igen efter sig.

Mon och svedjan och myran och brännan och tå och hägnen voro oändligen långa. Han snubblade över varje sten och stötte sig blodig; det var inte som då han sprang första gången.

Stugan var mörk, då han kom hem. Mörkt var det i spisen, tyst i grytan. Han stöp över en unge, som låg på golvet med en kams i sin hand. Jonas steg i någonting klibbigt, lyfte foten och strök av’et. Han gitte inte tänka efter vad det var.

Jonas beslöt att inte ge tappt ännu. Han gjorde en ny eld för

139