Kams
bortslagna biten försåtligt. Om han ställde den illa till i grytskåpet, skulle morsan tro, att det var hon, som … ja, att det var hon själv. Stortråget av jätteasp orkade han icke släpa uppför stegen till dess plats på vinden, men ut fick han det, så att de icke skulle falla över det genast.
Ett knyte kams gömde han bakom ”murlä”, ett annat i sängen, ett tredje ute. Nu tog han kvasten och sopade så gott han kunde i mörkret, men hann knappt börja förrän han hörde steg.
Far, mor och Anna lade sig utan att säga någonting. Jonas sade heller ingenting.
Om några timmar väckte han ungarna och log hult mot dem,
halade fram sitt kamsknyte och började truga och bjuda.
Välmeningen vart icke uppfattad såsom sådan, men huru det bar till,
så hade de var sin kams i handen och en tidig frukost började. Det
gick ypperligt på morgonkröken, änskönt den välsignade rätten
endast bestod av kornmjöl och vatten; det smackade och tjaskade
i sängen. Ungarna började väsnas; en kams föll i golvet och mor
vaknade: ”vad gör ni, vettvillingar — jestanes så här inne ser ut!”
Det blev en lång paus. Käringen gick omkring och laddade sig. Oföret på golvet och den tömda mjölkonten blev krutladdningen, ullsaxen vart pappskivan framför krutet, sexkannsgrytan blev järnskrot och finbultade tegelstenar, kamsknytet bakom la’ blev såpa i kanonmynningen, men fars illa flidda lillbila blev kruttråden och ungarnas skvaller tändstickan. Det började med en sakta fräsning, som sökte sig ut, där tandlösheten gjort öppningar i tandraden. Det skorrade, visslade och tjöt i hela det gamla magra skrovet. Hon rätade ut sig och drog sig tillsammans, förbarmade sig och kved, dansade ned på en stol, for handlös ut på golvet, där hon
141
