Kams
snurrade omkring som en förgiftad fluga. Håret ringlade som ormar av stry; hennes ögon brunno som mareld i aska; fradga stod som lödder av såpa, som vispad grädde i munnens skälvande gipor; det kluckade och pumpsög då hon flämtade. En skur av skällsord och imfamier tumlade fram över hennes tunna läppar, trillade, hoppade, trängdes, gjorde kullerbyttor över varandra, snurrade i luften som dammpartiklar och inpyrde den lilla stugan med sitt gift. Gubben satt yrvaken i sängen och lät bli att knysta. Över huvud taget knystade ingen i hela stugan.
Så slog hon som en hök ned på Jonke och när denne efter fem minuter kom upp ur underjordens fasor såg han henne dimpa ned på stoppbänken kippande efter andan.
Lille Jonas Lundmark blev med åren en stor och jäv karl, men aldrig glömde han den gången när han skulle koka kams.
142
