Kungen i Jorm
snö mörknade till blågrått. De gula och ljusbruna färgerna blevo mörkbruna och sammansmälte, Skogens gröna fält under fjällens fötter svartnade. Ett litet ljus tändes långt bort på sjöns högra strand.
De andra båtarna hade lämnat oss och inga skämtsamma utmaningar gingo över vattnet. Men Jöns Jonsa talade fortfarande vid styråran.
Där framme, där det lyste, bodde en man, som var svårt sjuk. Stackare! Gud vet hur det skulle gå för honom?
Om han doge från familjen — vad skulle då icke hända!
Jag sporde om mannen icke ägde hemman och hade något till övers.
”Ja, det var ett slags hemman — det vill säga: det var icke att tala om hemman. Här uppe voro de alla fattiga. Om man ändå vore så lycklig att man kunde någonting göra för andra; som gått långa tider med sjukdom och plågor!”
Den varmhjärtade, sluge Jormkungen!
Vi förstodo honom, och det föll sig naturligt att medicinmannen gav order att båten skulle styras mot det ensamma ljuset på Jormsjöns strand.
Tysta och grubblande gingo vi uppför backen. I ett rum med tälgstenskamin satt den sjuke och hostade. Jöns Jonsa gjorde klart för honom, att han skulle blotta sin överkropp för undersökning. Skygg och avvisande svarade sjuklingen att han icke hade sänt bud på någon läkare. Han tänkte nog på skillingen. Men det hjälpte icke.
Han fick andas och hosta — andas och hosta. Han blev knackad på rygg och nyckelben, fick hålla andan och göra andra konster. Hans öga stirrade slött och förtvivlat. Hans underkäk hängde som
148
