Kungen i Jorm
på ett färskt lik. Hans ansikte var det tröstlösaste jag någonsin i mitt liv har sett — och jag har sett några sorgsna ansikten. Hans tass var som ett skelett med stramande, spänt skinn på sig. Armarna smala som trumpinnar.
”Caverna magna”, sade eskulapen om ena lungan. ”Vem vet hur detta skall gå?”
Kungen Jöns Jonsa hörde noga på föreskrifterna och råden. För varje ny sak, som doktorn kom med, nickade han belåtet, och då det hela var färdigt och befanns vara vederfaret gratis, märkte jag på den allvarlige, grå mannen att han var nöjd med sin dag.
Nu berättade han, medan vi rodde genom mörkret, att de funnit det bäst i Jorm att hålla tillsammans och vara varandra till hjälp under hårda dagar. Skulle han icke mana gott för en, som varit sjuk och behövande och icke var i tillfälle att tala för sig själv? Det fanns många i Jorm som just nu behövde läkare, men där fanns icke mycket pengar — och icke kunde man begära att — en som reste härigenom och kanske hade brått — kunde eller ville —
Ja, den Jormkungen!
Sent på aftonen skrapade båtens köl i strandens grus. Upp för en långsluttande åker gingo vi till kungens gård och mottogos av en skällande hund, som smektes och tystades.
Den som har sett det inre av en gård i fjällen, behöver ingen beskrivning av den stuga vi nu sutto uti. Den som icke har sett någon sådan behöver en så lång, levande och detaljerad beskrivning, att jag icke vill inlåta mig därpå.
Intrycket var torftighet och fattigdom, såsom alltid till fjälls — och i första ögonblicket. Om några timmar blir man varse ett och annat försonande. Om en dag eller ett par ser man ingen brist
149
