Norges märkligaste ström
simning — så förunderligt kraftig den är — är endast en lek. Grindvalen kan gå hit in i stora skaror, hoppande efter varandra under muntra åtbörder — och till och med valen!
Ja, om valen berättade Andreasson i Kapstö en historia. Detta jättedjur, denne storsimmare, som med en harpun i kroppen kan bogsera ett hundra hästkrafters ångfartyg en hel dag, trots att fartygets maskin arbetar back, detta väldiga havsvidunder klarar sig icke i Saltströmmen, då den har gott om vatten från Skjerstadfjorden och är riktigt galen. Mången gång har Andreasson stått ute på gårdens trappa och haft storartat nöje av väldiga valar, som försökt gå emot Saltströmmen. De ha piskat vattnet i raseri, sade han, och gjort vildsinta, stora hopp, men virvlarna ha fattat och lekt med dem och givit dem respass tillbaka.
En ”skröne” från Salten hade vi fått till livs, och den hade berättat, att en stor lastpråm, som tillhörde Sulitjelmabolaget, på försök hade släppts i strömmen vid utgående ebb. Det gick bra ett långt stycke. Pråmen dansade och kastades emellan stränderna, men höll sig flott. Så nalkades den en skummande vit fåll av upprört vatten; en virvel mötte och pråmen dök rätt ned och försvann. Den hade ett par timmar därefter kommit upp på Saltenfjords yta, mald till små smulor. En äkta Saltenskröne!
Det ges så mycken olycklig sanning om Saltströmmen, att det synes mig vara onödigt att ljuga på den. Under fiske efter torsk, kvejta, sej, lax eller rödfisk kan det hända sig, att en smidigt fager saltværing (nordlandsbåtens vackraste typ) kan våga sig för nära — kan ryckas med — kan klara sig några minuter — kan komma till en sugvirvel och dragas ned. Om en stund komma spillrorna av båten upp till ytan, medan liken av familjefäderna ännu svänga om i djupet bland hopar av kvejta och uhr. Olyckan
162
