Norges märkligaste ström
Stränderna på ömse sidor äro låga, delvis bestående av nakna hällar och delvis gräsbeväxta. Små hus stå uppklivna i sluttningarna, och i lä bakom en udde har ett dussin fiskarekåkar trängt sig tillsammans i en pittoresk grupp och se ned på det ständigt oroliga salta vattnet med det rika fågellivet på sin yta, mången slags läcker fisk i djupet och hundratals väldiga jättegrytor i sin konstigt byggda stenbädd.
Vi kommo till Saltströmmen under en olämplig tid — i slutet av oktober. Vill man se naturundret som storslagnast bör man vara här i april. Då översvämma alla vatten, som ha sitt inlopp i Skjerstadfjorden, och strömmen ryter och rasar, då ebben suger den stora fjordens vatten genom sunden.
Här är ett rikedomens och olyckans vatten. Fisk och fågel trivs här och fröjdar sig vid livet. Olyckan drabbar Saltströmmens folk årligen; döden i sugvirvlarna är icke så ovanlig. Här är ett sagors och ”skröners”[1] vatten: det konstiga här sker, och det olyckliga som händer, överdrives, under det berättelserna gå man emellan. Här är ett vatten av ständigt intresse: de, som här bo, tröttna icke att tala om strömmens mångfaldiga ting, levande eller döda. Skäggiga och grönsvarta stenar stå blöta i ”fjären” (ebben; även den landremsa, som står torr under ebb), och jättegrytorna med sina vilande svarvstenar äro föremål för kråkors och måsars undersökning och högljudda konversation. Ejdern, den romantiska fågeln, som på samma gång är leverantör till något så prosaiskt som dunhandlare, bor här i hundraden och lägger ägg och beskattas på ett litet skär här bredvid.
Springare besöka detta vatten och leka sig igenom det, ty deras
- ↑ Skröner = Münchausiader.
161
