Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Norges märkligaste ström

blir strax bekant. Strömmen ligger strax under gårdarnas fönster. Sådana dagar gråter man vid Saltströmmen, men dagen efter är man där igen och fiskar — och kanske vågar livet.

En gång hände sig att en ångbåtskapten gick med sin ångare i Saltströmmen på olämplig tid. De, som från stränderna sågo försöket, väntade ångarens krossande och sjunkande och varje mans död, som ombord var. Men strömmen var nådig. Där det såg som farligast ut och varenda man ombord väntade sig döden på ögonblicket — där togs ångaren av en kraftig våg och kastades helt lätt på en slät klippa vid ena stranden, där den blev liggande oskadd, men halvstjälpt.

Strömmen är lika stark vid utgående och ingående med undantag av vårtid. Skjerstadfjorden har då sina älvar svällande av allt snövatten från fjällen omkring, och strömmen är då vid inträffande ebb som en låg, våldsam fors. Husen på stränderna lära darra. Rykande vattenskum stiger upp från de breda, men låga vattenfallen, och dånet hörs på långt håll. Så berättas.

Nu var här icke så intressant. Vi, som visste att vi här hade framför oss Norges mest storartade ström, kände oss besvikna och talade sakta med varandra om våra lögnhalsar i Lofoten.

Nu var här som ett kraftigt virvelvatten mellan två fall i en fors. Men här och var gingo elaka vita strömmar mellan vågorna och virvlarna, och det var nog så trolskt i alla fall. Här började en virvel svänga helt plötsligt, därpå draga sin periferi tillsammans, djupna till en tratt och så plötsligen fyllas och dö. Där slogo sig två svängande vattengrytor tillsammans och gjorde varandra om intet. Tusende sömmar och fållar fårade vattnets yta, men ingen av dess teckning bibehöll sig. Varje ögonblick förändrades strömmens riktning. Det var som en berättelse, huru

164