Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Norges märkligaste ström

onda andar i Saltströmmens djup jagade varandra i planlös ilska.

Ejdern låg och vaggade på de vanskligaste ställen, svängde med i virvlarna, gungade på vågkammarna och snurrade mellan stenarna, men klarade sig och led ingen manspillan.

Mitt i allt detta kom en listerbåt.

Då fingo vi se att en färd genom detta fruktade sund kunde vara vansklig nog — om också icke så farlig en oktoberdag.

Listerbåten sköt god fart för vind och ström, men gick icke långt, förr än han, trots att han hade väl skotat, föll av betydligt, gick runt och kovände till hälften. Med aktern före började han så en annan avdelning i sin seglats och gjorde lika god fart som kräftgångare. Han såg hjälplös och komisk ut.

Efter förtvivlade ansträngningar lyckades männen få sin farkost upp i ett bakvatten under land. Där åstadkommo de något som skulle föreställa stagvändning; båten låg på andra bogen ut i strömmen med samma resultat som förut, med skillnad, att han hamnade vid andra stranden. Under nytt försök att stagvända rände han sig upp på ett skär och skrämde upp en väldig mängd ejder. Nu lät han gå pik- och försegelsfallen och inväntade bättre tider.

”Det där borde de ha tänkt sig”, sade folk.


165