Mor utrustar Lofotenfiskare
ägare i en båt. Utrustningen blir efter omständigheterna och tager icke så lång tid eller så mycket arbete.
Men är det hos en förmögen lanthandlare, där mor skall ställa matsäck och kläder i ordning för flera båtlag — ibland med en sammanlagd besättning av t. ex. 30 man — får hon icke värma jorden med senfärdiga steg de fjorton dagarna efter nyår. Man har god matlust i Lofoten under det tre månaders aptitskapande arbetet på Västfjorden.
En förmögen lanthandlare på dessa trakter har gärna kor för gårdens behov och litet däröver; han är ju också i regeln gästgivare. Fjällbetet är rikligt och ger fet mjölk av stark gräddhalt. Myrarna mellan fjälltopparna ha rikligt med gräs, som slås och vinterbärgas med stort men lönande besvär. Fram på hösten bli smördrittlarna innehållsrika, men innehållet är tillsvidare fridlyst. Det är Lofotfararnas smör; de skola ha minst 5 kilo pr man.
En tid före jul har det varit storslakt och en mängd av gårdens stora får — man har stora bondfår i Norge — ha fått släppa till livet. Varje man skall ha i sin kista ett ”smalfald”, vilket är bogarna, låren och sidorna av ett får — saltat, rökt och torkat kött.
Desslikes 3 mjölkostar av höstkokningen; desslikes 3 kilo gammal ost, 4 kilo hemfläsk och 3 à 4 talgljus pr man. Sillfjärdingen, med världens bästa sill uti, den sill som nordlänningen icke säljer, är avsedd för hela båten. (Man äter icke så mycket sill här i sillens land. Aldrig steka de den i papper och aldrig äta de den med potatis till frukost. I en landsända, där punsch icke är aftondryck, är sillen icke så begärlig frukostmat. Man lägger den i ättika och lök eller kokar den till middag, då gärna serveras en soppa tillredd av sillspadet, kallad ”sillgryn” — en hemsk uppfinning.)
På varje båt beräknas ytterligare en viss mängd salt och ett halv-
175
