Mor utrustar Lofotenfiskare
ankare ”syre” eller myse, kokad av sur mjölk, alltså mjölksyra. Numera är den ofta ersatt av ättika.
Kaffe beräknas till ½ kilo pr vecka och båtlag. En del brännes och males; det är avsett för själva resan till Lofoten.
Under dessa januaridagar med det ofta otäcka vädret är det ett sjudande arbete i varje gård där Lofotmän finnas. Mor och pigorna springa om varandra. Far, drängarna och legdkarlarna gå av och till, fram och tillbaka mellan sjöbod och båtar. De larma och arbeta i ”nöstet”, där femböringen[1] ligger under tak; de syna näten och skramla med draggarna. Äror och skott kastas in eller ut. Smällarna gå med dovt ljud upp till gården förbi stubbar och fjös till vedbacken, där yxhuggen ljuda så att det ger eko mot den tvärbranta fjällväggen bakom gården.
Man tager ved med sig till Lofoten; där är det smått av den varan. Lofoten är ju nästan ett enda stort stenröse. Vanligen bränner man där engelskt stenkol såsom för det mesta efter hela kusten allt ifrån Helgeland.
Nu drager man alltså i sär dessa egendomliga tätt sammanlagda huggna lunder av björk, som från första snöföre så småningom rests på vedbacken med stammen ned och kronorna upp. Träden — gamla och knotiga, men små björkar — köras hela utför fjällsluttningarna med kronorna släpande såsom kraftiga bromsar. Mellan tunnor och allsköns bråte i femböringen staplas vedträden för
- ↑ Femböringen är den största typen av nordlandsbåt, oftast försedd med ett litet hus i aktern. Besättningen är vanligen 6 man, någon enda gång 7. Såsom alla nordlandsbåtar har den gammaldags råsegel, varför han icke kryssar så bra
som han länsar undan, vilket han gör storartat.
Nordlandsbåten med de höga stävarna och det oändligt finbildade skrovet är den vackraste båt man gärna ser på ett vatten, en sjöduglig båt, en båt med själ.
Jag skall senare skriva om honom och hans vackra saga.
176
