En olycksdag i Lofoten
kräver hjälp ute på fiskehavet; och så visst som vänliga ögon smeka vår skuta, kan också en mörk blick skjuta förebråelser över oss, då sköjten icke varit just där det hände, som galet var.
Dessa skäggiga Lofotsfiskare äro dumdristiga våghalsar. De sitta vid sina åror och dra sina linor eller spela upp sina fyllda garn, som om mannaåldrars torskfisken icke för varje år varnat på nytt, och på nytt, att snötjocka över Lofotväggen är en liksvepning.
Små öppna båtar lasta de med blöt torsk, till dess endast ett par tum av båtens rand står över vattnet. En och två mil kan det vara till land. De sätta sina segel och stryka i väg backe upp och backe ned på det backiga havet. Än ser man ingenting annat än ett segel, ofta endast masttoppen, pekande mot himmelen med ett smalt finger.
Jag följer en tid räddningssköjten Liv, för att se dess arbete och fisket.[1] Liv är en ny sköjt, byggd 1894 i Porsgrund, mäter några och 40 fot i längd, sticker 9 fot djupt, för storsegel, mesan, topp, fock och klyvare och kostar något över 9.000 kronor. Man kan icke se någonting solidare flyta på ett vatten. Den har en uppsyn som en ilsken tjur. Dess stäv är som den elakt buktande profilen på en stenbit[2]; dess dubbla, solida eksidor äro trotsigt välvda; dess rigg är beräknad för storm; det är någonting att tvinga sig fram med — fram med våld. Den påminner mig om en av våra främste konstnärers valspråk, det som hjälpt honom fram genom fattigdom och begabbelser: ”Ta mig fan skall jag inte fram!”
Sköjten är stationerad i Henningsvær, ett av Lofotens största,
- ↑ Räddningssköjterna äro privat egendom: ”Norsk selskab for skibbrudnes redning”. Sällskapet, vars verksamhet påkostas av frivilligt tillskjutna medel, lär nu hava inalles 11 sköjter, värda mer än 100.000 kronor.
- ↑ Icke Jämtlands fagra stenbit, bäckarnas rödspräckliga skönhet: Nej, en ilsken saltvattensfisk, 3, 4, 5 fot lång, en blågrå fuling, som i raseri biter sig fast och följer med till vattenytan, om man sticker ner en åra och slår honom på käften.
183
