Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

STORMFARTYG

Snön yrde den oktoberdag då vi två svenskar med näverkontar på ryggen trängdes med flera hundra sillfiskare, som skulle lämna Lofoten med ”Raftsund”.

Fjällen stodo frysande vita — men svarta och grå, där branter hindrade snön att fastna. Havet var svart som bläck.

Ett tjugutal sillångare lågo i hamnen och förlorade pengar varje dag, därför att sillen aldrig kom. Femtiotal av seglare redo för sina ankare. Femtiotal av roddbåtar svärmade kring ”Raftsund”, och alla ville komma först.

Icke långt ifrån oss låg ett litet fartyg av förnämt utseende. Elegant ordnat däck, oljade eksidor, solid rigg.

Där lättades ankare och sattes segel. Det gick utan skrik och gnissel — och så snabbt som om osynliga händer skjutit på ilade “sköjten” ur hamn.


189