Stormfartyg
Seglet var märkt med ett R. S. i en svart ring. Ovanför var en etta:
”Nu seglar Colin Archer till Finnmarken”, sade en fiskare.
”Det är en av Norges bästa seglare”, lade han till.
Solen sken och himmelen var blå och Lofoten var strålande
vacker den vårdag jag kom till Henningsvær under det stora
torskfiskets sista och brådaste tid.
Hamnen i været befanns vara ett långt och smalt sund mellan två öar under det 1.000 meter höga fjället, Vaagekallen. På ömse sidor lågo ångare, seglare och fiskarebåtar så tätt att segelrännan kunde överspottas. Och vad för en trafik! Den var så stark och öronbedövande, att jag icke — behöver ljuga på den.
Vid vart annat årtag stötte vi samman med mötande båtar. Där skreks och prejades. Där skällde Bergensare. Där bredde sig breda Trönder i breda årtag. Där kavade Kväner och Lappar — och Helgeländare — och Vevsenværingar — och Statfjelddalingar — och Saltdalingar — och Gildeskålingar — och Senjeniter — och Svenskar — och klockjudar och frälsningsarmén!
På rännans ena sida låg en liten elegant eksköjt med en stäv som om den velat stångas. En elak uppsyn i oljad ek.
Det var räddningssköjten ”Liv”, som hade sig betrott att vaka över fem tusen fiskares liv på fiskehavet utanför.
En mulen stormdag i medlet av maj stampade sig en
Hamburgerångare förbi det stora fågelfjället Sværholtklubben, i nordligaste
Finnmarken.
Akterdäcket var vått av regn och sjöar. Ångaren raglade som en rusig man. Få passagerare. Allt det nöje jag hade, var att
190
