Stormfartyg
kommo i båtar, stego ombord, gjorde samma frågor, som förr under vinterns lopp gjorts och besvarats tusende gånger och alltid besvarats med samma tillmötesgående.
Inflytelserikt folk inbjödos på provseglingar, som ofta på ”Liv” avlöpte så, att sjösjuka grasserade bland gästerna under de något skarpa seglingarna.
En sköjtekapten vill nämligen ogärna göra lustseglatser med folk, om icke vinden är så pass att lantkrabborna få lära sig förstå vad storm vill säga, och vad en räddningssköjt duger till.
Rödlätta och modiga stiga gästerna ombord i nya oljekläder. Bleka och matta gå de i land, men ingen ångrar sig — ingen har ångrat sig mer än doktorn i Henningsvær!
Jag hade många gånger seglat med ”Liv” i storm och sett hur överlägset stark den var, men blev ändock förvånad den stora orkandagen i Finnmarken förliden maj.
Storm hade gått på från morgonen. Vi tyckte att det var ett präktigt väder att komma fram med, och vi tänkte nå Köllefjord den dagen — ifrån Hammerfest.
Inga seglare funnos på Västfinnmarkens hav den dagen och de stora kustångarna, som icke lägga sig inne för en vanlig storm, ville icke ut.
”Liv” var mol allena och länsade för så stora segel som det bara var möjligt att föra. Molnen släpades på de ödsliga fjällen som ljusgrå slöjor, och havet gick svart och vitt.
På en gång bryter orkanen fram — kastar sig utför fjällsidorna — jagar genom sunden — vrålar, skriker, larmar — gör vattnet svart och slätt — gör det vitt och fräsande — kommer så våldsamt fort, att vi icke hinna reva. Nu gäller det riggen på ”Liv”!
Bakom oss se vi stiga upp en hög vit vägg, som blir allt högre,
193
