I midnattssol
hänt, att man sett ett stort blodsprängt öga stirra på sig genom röken.
Det har varit solen — mera röd än en midnattssol, mindre glänsande, mindre innerlig, men lika vacker.
Men midnattssolen är vacker — här från kejsarvarden på löpsfjället. Jag skulle likväl icke offra en rad på den, om det icke vore för landskapets skull, ett historiers och naturunders land. Först Atlanten, blickstilla och blank så långt ögat ser. Så denna kust med några av Norges originellaste fjäll, vart med sin historia. Så Landegade fjällö i imposanta former, rosafärgad och violett. Och Västfjorden — och Lofoten!
Öarna därute på havet äro ”fuglevær”, där ejder häckar i tusendetal, skattas som bondhöns och är tam, fastän vild. Nära kusten reser sig Fuglö, konstigt och trotsigt. Bakom står det runda Rota, som också heter Kunna, fastän man icke skall säga detta namn.
Fram ur fastlandet sticker en stor udde, slät och grön. Det är den stora Bodömyren, som nu är odlad, men där för endast tio år tillbaka stadens kossor drunknade lätt. Staden och hamnen äro på ena långsidan; Saltenfjord på den andra. Härifrån ser jag, hur gräset står grönt på hustaken i Bodö. — Nu ha de slutat att beta sina getter på taken.
Från staden går en vit väg, som grenar sig. Vita hus äro strödda kring på myren. Ett av dem är stortingspresidenten Sivert Nielsens, litet och anspråkslöst, envånings med frontespice. Där finns ungdom och glada viljor, och där kan man vara säker på att ha det koseligt — så länge gamlingen är borta på stortinget. Är han hemma, går det mera högtidligt tillväga. Han själv är en gammaldags man, som stiger tidigt upp och går tidigt i säng — varje morgon redan klockan 9 på vandring till staden och sitt postkontor.
197
