I midnattssol
Genom lövskog och rara blomster har stigen gått i skugga, medan alla kullar brunnit och glött i nattsol.
Här ha vi nu sett midnattssolen i snart två hela månader, men ännu göra inbyggarna varje vacker afton stora utvandringar till turisthyddans låga lövfjäll. De ha öppet sinne för naturens härligheter, dessa norrmän här uppe. Gå de i mörker och storm under långa vintrar så veta de också att dricka sol, då sommaren kommer. De ha knappt tid att sova.
Är midnattssolen så vacker?
Ett fullkomligt uppriktigt svar vore väl närmast: dess största märkvärdighet är, att den ses klockan 12 på natten, att det icke svider i ögonen att se på den och att den är så dyr för utlänningar.
Det är svårt att säga, vad den kostar kanonkungen Krupp, som nu ligger där nere på Bodö hamn med sin vita lustjakt, full av gäster och tjänare, på väg till Nordkap.
Eller vad den kostar engelsmännen på de andra lustjakterna, svarta svanor som flockat sig omkring den vita.
De resa dyrt som furstar och föra med sig all den komfort, som får rum i ett 800-tons fartyg.
Undrar, om de icke alla känna sin stora förväntan något sviken såsom den gör, som ser midnattssolen för första gången och har burit i sitt minne de solglänsande rader som Björnstjerne Björnson skrev om sin solresa efter nordlandens kust.
Många gånger har jag sett elden gå fram i de ångermanländska och jämtländska skogarna. Röken har legat över bygderna milalångt och milabrett, och solen har sett på eländet. Om man då med sitt ämbar och sin granruska har kommit mitt in i historien och någon gång i brända skor fått löpa för det kära livet, har det
196
