I midnattssol
breda Västfjorden, se Lofotens sagoland i toppar och tinder, och i fjärran öster Sverige, därifrån de varma sommarvindarna komma. Saulo är som en rödlätt god vän, som ser över gränsen och hälsar mig hemifrån.
Där borta under Sulitjelmatopparna är en femårig svensk koloni — ett kopparverk, som ger arbete åt 800 människor. Mitt i ödemarken ha svenskarna byggt järnväg och satt ångare på vatten. Jag ser, hur på Saltenfjord en vit, tvåmastad ångare rör sig framåt mot Saltströmmen. Det är svenskarnas ”Fortunatus” med flaggor och vimplar i den dagsljusa natten. Antagligen gäster ombord. Ty svensk gästfrihet är medförd hit. Då den vita ”Fortunatus” kommer in i hamnen, känna en del små damer försmaken av champagne och god mat på Grand.
Nu går ångaren mot Saltströmmen, (det märkligaste vatten Norge äger) ett av de sund, som förbinda den inre stora Skjärstadfjorden med den yttre Salten och havet. Där trafikerar man endast under stilleståndet mellan ebb och flod, annars går det olyckligt. Ty då havet tränger in till Skjärstadfjord genom de trånga sunden, eller ebben suger vattnet tillbaka, är här en rytande fors, som intet fartyg och knappast valen reder sig med.
Detta landskap skall jag aldrig lyckas att beskriva. Det skall målas. Hur annars visa, hur förtrollande fagert allting är i midnattssol: de lövklädda fjällen i närheten, de snöiga topparna i fjärran, de röda speglande vattnen, allt det gröna och violetta, som sover, och allt det röda, som står vaket i solsken. Och Landegade, det stora fjället i havet, två mil från kusten, skall jag glömma det? Ingen som en gång sett dess stolta linjer, som haft det som segelmärke på femton mils avstånd, som sett det rodna i sol eller stå vitt och frysande i det svarta vinterhavet, kan glömma det.
199
