Hoppa till innehållet

Sida:Ådalens poesi 1934.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I midnattssol

Nu är det fagert som en saga, och solen ser på det natt och dag.

Nu solen — —

Ni kan tro, att många ansikten äro vända mot henne en sådan natt som denna — sista midnatten detta år, Man sjunger gluntar här bland allt annat svenskt. Två andäktiga unge män ropa till henne ” ack om du hjärta har — flyende sol dröj kvar!” Barytonen är torr, men basen är mjuk och saftig och beder så innerligt.

Mossan är röd, stenarna röda, sanden, gräset, blommorna och alla ansikten som vändas mot norr, där solen ligger med sin nedrekant på havets yta.

Nu ser man på henne, utan att det smärtar ögonen, men gredelina fläckar får hon att dansa, vart man än ser efteråt. Hon glöder, brinner och flammar, men skjuter ej strålar. All eld har hon inom sig. Gröna eldvågor och blåaktiga, gula, röda och violetta gå fram och tillbaka i evig oro inne i det brinnande ögat.

Aldrig glömmer jag den natt, då hon steg ned mot Lofotens orimliga och otroliga fjäll och tog dess stoltaste stenjätte Vaagekallen i sitt sköte, så att han genomglödgades och försvann i minuter — för att skymta fram ett ögonblick inne i solen — för att åter slukas av elden och brinna. Skyar lågo omkring, genomglödgades som trådar i en glödlampa, gingo därifrån i varma färger och döko in i den gulröda etern i allt kallare färg, ju längre de kommo från det brinnande äventyret.

Annorlunda var Vaagekallen under påsklördagsstormen i Lofotfiskets sista tid. Nära oss, där vi seglade på havet, reste den sig hotande med stormskyar omkring. Ovädret rasade omkring honom och kastade sig ned på Västfjorden, som den dagen tog många fiskareliv. Och Västfjorden, som nu ligger blickstilla och blank —

200