“Leve gamla Sverige!”
Jag kom från klubben, där den lilla stadens manliga grädda hade gjort mina timmar angenäma, och skulle ha en flottman att sätta mig ombord på det fartyg, som om ett par dagar skulle föra mig förbi Nordkap — kanske, om det vill sig väl, den natt då midnattssolen för första gången på vårsidan skulle stå med sin övre rand över havsytan. I stort följe hade vi seglat från Lofoten på knappa två dagar. Hela följet låg i Hammerfests hamn, jakter, jäkter, galeaser, femböringar och allt slags, som flyter på norskt farvatten — och alla skulle de till olika fiskeplatser i Finnmarken.
I den stilla nattens timma gick folk omkring på gatorna och väntade Hamburgerångaren. Fiskare stövlade tungt. Grå fiskarelappar tassade omkring med veka knän. En och annan ryss syntes.
I Hammerfest har ingen ro att sova en vacker majnatt — ändock där knappt gräs grönskade, intet löv spirar och ingen fågel sjunger i stenöknen.
Nu steg plötsligt ett härskri upp i nya staden. En bred våg av obegripliga okvädinsord forsade fram över hus och gator. Alla fötter fingo liv. En del ungdom sprang. Vi gamla gingo bara fortare för att se — mordet, som begicks, trodde jag.
Ju närmare vi: kommo, desto intensivare skreks det. Någon skrattade i ilska. En basröst grät högt. Jag har aldrig hört så lidelsefulla röster här nordpå, där folk i sävlighet sjunger sitt tal. De kokade och sjödo i brinnande hett raseri utan styrsel och sans.
På en brygga mellan två stora magasin, som badade sina många fötter i sjön, hade folket slagit en ring om fyra massiva figurer, som okvädade varandra på ett språk, som få förstodo, men som alla sade vara kvänska.
212
