“Leve gamla Sverige!”
En stor kvän med tjurnacke och svarta släggor till händer var den förorättade. De tre andra höllo tillsammans och skreko massor av ord i munnen på varann. Han med tjurnacken dansade i raseri omkring dem under en ström av skrik och gråt. Han hoppade jämfota och slog sina handsläggor tillsammans så det small, och innan man visste ordet utav, hade han kastat benen i vädret, slagit fötterna tillsammans och var på benen igen. Han kretsade runt de tre, krafsade i den närmaste och ville ta honom, men de ryckte varann sorgfälligt ur den stores klor.
Här är icke kniven långt borta, tänkte jag. Ty lika väl som vi svenskar ha det ordet om oss i Norge, att vi gärna bruka kniv — lika visst äro vi svenskar av samma åsikt om finnarna. Och kväner äro icke annat än sedan långa tider tillbaka i Norge invandrade finnar, neutraliserade, men icke sammansmälta med norrmännen. De äro ännu finnar till kropp och språk, hett humör och seg uthållighet.
Det var ett par män med ett slags ovanliga mössor, som försökte få dem stillsamma, men kvänerna togo för hotande miner för dessa Hammerfests poliskonstaplar. De fortsatte med sina indiantjut och sina bocksprång. Folket ledsnade till slut, då det icke blev annat än skrik, gråt och vigheter.
En del föreslog, att man skulle driva dem i sjön, en annan att man skulle ”jule dem op”. Och allt trängre blev det stora rummet mellan magasinen. Alla ville se så mycket som möjligt. Icke att undra på, — ty om jag skall vara uppriktig — bli av vanliga slagsmål dessvärre mindre än orden lova, och man går ifrån dem besviken.
Huru det bar sig, troppade kvänerna nedför den breda trappan och klevo under skrik över den mängd båtar, som bildade en
213
